dear lord come save me the devil's working hard

Ibland när jag tar en cigg på tänker jag vafan röker jag för? Jag vet att det är farligt och jag vet allt det negativa med att röka. Men jag gör det ändå? Men om det dödar mig så är det meningen. Borde egentligen inte överlämna allt åt ödet men jag gör det ändå. Igår var jag sekunder från att krocka och ha en bil köra rakt in på den sidan av bilen jag satt i. Jag såg olyckan framför mig, allt blev tyst och jag bara stirrade fram och tryckte lite extra hårt på handtaget som jag annars alltid håller i slappt. Lutade mig bak och bara såg olyckan framför mig, hörde inte ens musiken som spelades lite för högt? Hur sjukt är inte det? Att jag bara accepterade det faktum att jag antingen kommer dö eller få jävligt svåra skador? Jag såg allt det framför mig men satt ändå knäpptyst och bara accepterade det. Men som tur var så gjorde min kompis en sväng som förmodligen räddade mitt liv. Satt och tänkte på det när jag kom hem sen, hur fan kan jag bara acceptera att "nu händer det, det är meningen så jag ska bara sitta här och låta det hända". Jag borde inte vara ute så sent på kvällarna när jag förra vintern blev förföljd av en man som gång på gång försökte få mig att stanna genom att ta hårt tag om min arm. Men jag sitter ute och kedjeröker tills det blir svart ute ändå. Vad håller jag på med? Livet är för kort för att vara rädd för allt men det känns som att man serverar döden på ett silverfat när man tänker "aja vadfan är det meningen att detta ska hända så får jag acceptera det". Man måste ju ändå vara rädd om sig själv och inte sätta sig i en bil när föraren inte har körkort? Att inte gå hem ensam om nätterna när man vet vilka sjuka människor det finns? Att ta en cigg i munnen när vi vet hur många liv det har tagit? Vet inte vad jag vill komma fram till med detta inlägg men behövde bara skriva av mig.