”Det sägs att hjärtat dör när man växer upp. Att allt det som brunnit och bultat och ångat sakta slocknar och tillslut inte finns mer. Stryps av ett förnuft och ett samhälle som säger att man inte kan.” svarade jag tillslut och skymtade i ögonvrån hur han vred på huvudet.
Jag visste vad han tänkte. Att det kanske är det de ser när de ler mot oss, lite sådär försiktigt när ena mungipan glider upp något högre än den andra. Glöden. Gnistan. Den som de också hade en gång i tiden. Kanske ler de inte fullt ut för att de vet att den också kommer att slockna en dag. För plötsligt skulle verkligheten knacka på dörren och där stod man, rädd och oerfaren, och kallades vuxen och som över en natt förväntades man kunna allt det som vuxna kunde.
Han suckade djupt.
”Ja, man inser ju nu att allt det som varit lugnt och tryggt innan egentligen är lika ostabilt och osäkert som oss.”
Jag nickade instämmande. Den kunde visst vara ganska otrevlig ibland den där verkligheten. Det hade man ju fått höra av alla de som blivit manglade och sönderslag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar